Lyckliga Collette! du dog på höjden af den beundran man egnat dig, på spetsen af den ära du förvärfvat.
Nyss på aftonstjernan hvilande din fot, ilar du nu långt högre än hon, till dess du, höjd öfver verldarne, öfver skapelsen, hamnar vid Skaparens tron.
Trefallt lyckliga flicka!
En blodström väller fram ur hennes hvita bröst och slingrar sig, som ett purpurband, kring Hvita Björnens nakna arm, under det han håller henne upplyftad högt öfver sitt och andras hufvud.
Rödt och hvitt, se der redan två af republikens färger.
Med morgondagens himmel kommer den blå, och frihetens treenighet, knuten af blod, skall varda fullkomnad.
Afundsvärda Collette! Hvarje droppe af ditt blod skulle kungar återköpa med guld; hvarje gnista af lif, de kunde återge din blick, skulle de betala med diamanter ur deras egna kronor.
Hvita Björnen skrider nu framåt med blodröda fanan i ena handen och bärande den förbleknade Liberté på andra armen.
“Till vapen!“ ryter han; “till vapen! man mördar våra qvinnor! till vapen! man mördar våra barn!“
Ingen ställer sig mera i vägen för honom.