Liberté har försvunnit och försvunnit hennes skyddande vakt.
Men ur de torra blomster-guirlanderna spira upp nya friska röda blommor.
Simon böjer sig öfver kusksätet.
Nedanför det ligger Félix med tömmarne ännu i stelnande hand.
Simon, som icke släppt den röda fanan, famlar med den lediga armen i midten af vagnen, och när denna arm ånyo höjer sig, bär den en ung qvinnas blodiga lik.
Det är Liberté, den nyss så sköna, så firade, så stolta Liberté! —
Skämtande debardör, trogna älskarinna, arma Collette! skola vi beklaga ditt öde?
Skola vi beklaga fågeln, när han, träffad af jägarens kula, dör midt i sin glada sång?
Skola vi beklaga solens stråle, som midt i sitt sköna lopp brytes, och dör bland molnens nattliga bäddar?
Nej!