Längst utåt hela boulevarden höjer sig mot nattliga fästet ett skri, ett jämmerskri, det rysligaste kanske som ännu skakat en stads murar.
Och de, som från fönstren ha utsigt öfver boulevarden, skåda en fasansfull syn.
Alla, som kunna fly, fly in i närgränsande gator och gränder.
Men många kunna icke fly. Många ligga dels orörliga, dels vältrande i sitt blod, och hvad den sprittande karnevals-glädjen nyss sått ut, skördar nu den bleka, skonlösa döden.
Den stojande boulevarden är ett graf-kor nu. Facklor, som glädjen tändt, flämta som likljus deröfver.
Hvadan detta slagtande utan föregången varning, detta mord utan tvingande nödvändighet?
Huru kunde en beväpnad truppstyrka gifva eld på en obeväpnad, gladt sorlande skara af män, qvinnor och barn?
Hvadan! — Huru! —
Simon reser sig oskadd från marken och kastar en blick på sitt åkdon, hvars begge dragare störtat.
Af de fem personer, han nyss lemnat qvar på vagnen, ser han numera ingen.