Hvita Björnens galla börjar koka, men han är för klok anförare för att inlåta sig i strid mot en beväpnad styrka, när han icke känner sig rustad dertill.
“Men det är rent af omöjligt att vända bland en sådan folkskara“, anmärker med skäl Simon, tyglande sin harm.
“Angår mig ej ... ni måste!“ befaller befälhafvaren, med oböjlig envishet.
I detsamma — och utan att man hitintills fått veta af hvem — aflossas ett gevärsskott från infanteri-fyrkanten.
Officeraren vänder om sin häst, som börjar stegra sig, och rider hastigt tillbaka in i fyrkanten, hvilken sluter sig efter honom.
Strax derefter ser Simon, och det till sin stora bestörtning, hurusom tvänne linier bajonetter sänka sig mot honom och den tallösa skaran, som gladt sorlar bakom hans rygg.
“Tusan djeflar! ... akta er! akta er!“ ropar Hvita Björnen, hukande sig ned till gatan.
“Eld!“
Simon, hvars öron tydligt uppfatta detta hemska kommando-ord, griper om boulevard-stenarne, liksom ville han klämma sönder dem mellan sina jättefingrar; men jättens fingrar förlamas vid dånet af den handgevärs-salfva, som öfver hans hufvud ögonblickligen följer på kommando-ordet.
O himmel! ...