Fyrkanten öppnas och en officer till häst rider fram mot vagnen.
“Félix, tag tömmarne så länge“, befaller Simon; “jag vill tala några ord med den der officeraren.“
Félix intager körsvennens plats och Simon stiger ned från vagnen.
Liberté står lugn på sin upphöjda ställning, synlig för alla, firad af alla.
Hennes ansigte har detta sublima uttryck, som konstnären söker gifva sin madonna. Liberté har ej öga för bajonetterna, som glindra emot henne, ty hon står på den klara aftonstjernan, omdansad af hyllande verldar.
“Ni hör att ni ej får passera“, ropar officeraren till Simon, som står panna mot panna med officerarens häst.
“Det var märkvärdigt!“ svarar Simon, “ingen har hindrat oss förut.“
“Jag ser nog det“, yttrar officeraren; “men här får ingen passera.“
“Men, monsieur, ni måtte väl se att ni framför er har en glad folkhop utan vapen och till det mesta bestående af qvinnor och barn ... Hade vi velat beväpna oss, så hade det varit en lätt sak, ty i Saint-Antoine finnas vapen till öfverflöd ... Var derför god och låt oss färdas vidare.“
“Nej!“ svarar officeraren kort, “vänd genast om, ty ingen får passera.“