“Vive la réforme! à bas Guizot!“
Folket instämmer ögonblickligen, men under skratt, ty man vet ju redan allmänt att Guizot fallit och att reformen följaktligen är i stigande.
Kyrassiererne instämma äfven i samma rop, ty näst en fallen kung är ingen så fort öfvergifven som en fallen minister.
Tåget stannar för en stund, ty man vill fraternisera med de tappre kyrassiererne.
Desses officerare hafva ingenting deremot, ty de vilja något längre lorgnettera på Liberté, hvars skönhet de, utan afseende på hennes guddomliga natur, uppskatta i dess fulla värde.
Äfven Liberté är nöjd med uppehållet, ty hon önskar de vackre kyrassiererne lika godt som alla andra.
Fröjd, beundran och förtjusning å ömse sidor.
Slutligen sätter sig tåget ånyo i rörelse, visserligen under mycket buller och larm, men utan ringaste oordning.
Men när det hunnit fram till utrikes-ministerns rikt upplysta hotel, hejdas det af den der uppstälda infanteri-fyrkanten och nödgas stanna.
“Hvad är det!“ ropar Simon; “hvarför hindrar man oss att tåga vidare?“