Öfverallt barrikader, försedda med beslutsamma försvarare, öfverallt fönster med mynningar af bössor, riktade nedåt gator och torg.
Men hvarken barrikader eller hus anföllos.
Trupperne, utmattade af trenne dagars oupphörlig tjenstgöring och dessutom icke längre hängifne den sak de skulle försvara, nöjde sig med defensiven.
Det var nu folket som anföll, och när ett helt folk anfaller, hvad betyda då truppers mängd och fältherrars snille?
När en flod af sten, sådan som Paris, stiger öfver sina bräddar, då flyta batterierna bort som spån och bajonett-skogarne bortblåsas som agnar.
Följaktligen icke mera någon strid på gatorna.
Det gälde för trupperna blott att försvara de öppna platser och befästade högvakter, de ännu innehade.
Hvad som felades i antal och mod skulle krigskonsten ersätta.
På place du Palais-Royal och midt emot den mindre gården af detta palais, om hvilken vi uti ett föregående kapitel talat, stod på den tiden ett annat palats, kalladt Chateau-d’Eau, med façaden vänd mot samma öppna plats.
Detta palats var en ganska stolt byggnad, prydd med pelare och statyer.