“Jag kommer också mycket väl ihåg versen på svarta taflan, som då hängde öfver porten till la Morgue“, fortfor den gamle arbetaren, “den lydde så här:
“France, dis-moi leurs noms; je n’en vois point paraître
Sur ce funèbre monument?
— Ils ont vaincu si promptement,
Que j’était libre avant de les connaître!“
“Bon, bon!“ yttrade en yngre arbetare, härmande klockans klämtande: “hörde ni ej hvad Notre-Dame sade?“
“Allons! sade hon“, svarade den gamle, bättre härmande klockan; “allons, enfants! allons, enfants!“
Trettiosjette kapitlet.
Morgonen den 24 Februari 1848.
Musköt och kanon, se der de hanar, som golo, när solen den 24 Februari uppgick öfver Paris.
Notre-Dame med tungan af ett helt folk fortfor att ljuda, varmare vid hvarje slag, hemskare vid hvarje dallring.