De offer, som la Morgue årligen emottar, äro, efter beräknadt medeltal, lika många som dagarne i året, och af dessa mer än hälften sjelfspillingar.
Hvad är det som rört oss mest, när vi stått utanför glasväggen och blickat in öfver de svarta marmorbäddarne?
Är det tanken på detta elände, denna förtviflan, som föregått deras slut, hvilka legat derinne?
Eller är det åsynen af denna aktning för olyckan, denna vördnad för döden äfven i dess rysligaste gestalt, som så tydligt röja sig i ordnandet af denna boning, en aktning och en vördnad så värdiga ett stort och ädelt folk, så värdiga Paris?
Vår rysning för de döde har varit mindre än den beundran vi känt för ett samhälle, som äfven i olyckan erkänner en helgd och derför icke föraktar den.
Armand och hans följeslagare utkommo, efter en half timmes förlopp, ur la Morgue.
De förde med sig de begge kistorna, dessa likväl synbarligen tyngre, än när de fördes in.
“Nog minns jag när jag stod här aftonen den 30 Juli 1830“, sade den äldste af karlarne; “hundratjugufem i striden fallna lågo då derinne ... Nere der vid stranden landade en stor båt med svart flagga ... den hade kommit för att afhemta de döde ... Längst ut åt stranden rörde sig en folkmassa, som stum betraktade båten med flaggan ... Men när båten med sina ännu stummare passagerare stötte från land, då höjde sig från alla stränder ett skri, som manade till hämnd, och hämnden uteblef icke ... Med de jordade offren jordades äfven bourbonerne, och de skola ej uppstå förrän på den yttersta dagen!“
Armand hade sjunkit ned på båren emellan de begge kistorna, hållande en hand på hvardera.
“Unga, glada flicka!“ sade han med en blick på den ena kistan; “detta kunde du ej ana, när du i går afton leende och dansande lemnade mig på rue de la Paix ... Félix, Félix!“ tillade han, i det han med begge armarne omslöt den andra kistan; “hvad skall jag svara dina föräldrar och syskon! hvad skall jag svara din arma mor, när hon ropar till mig: Gif mig åter mitt barn, gif mig min förstfödde tillbaka! ...“