Det lilla huset kallas: La Morgue.
Det är uppbygdt för att emottaga liken af de offer, hvilkas hemvist och slägt äro okända.
Det lilla huset hyser tvänne salar, den ena för anatomiska undersökningar och den andra för utställning af de döde.
Dörren till den sednare står alltid öppen om dagen, men man stannar likväl framför en cloisons-vägg af glas, emedan man derigenom från förstugan kan skåda in i salen.
Det kan vara nog med att stå invid denna vägg och titta in genom rutorna.
Man går icke gerna in i en sal, der döden bor, i synnerhet en död som denna.
Den drunknade, som floden lemnat på strand; vandraren, som stupat för mördarens hugg; sjelfspillingen, som sökt döden långt från sitt hem; — alla, af hvad stånd de vara må och när deras identitet ej är känd, föras till la Morgue, att der vänta de sina och den sista tjensten på jorden.
Den som saknar en vän eller frände, går först till la Morgue, innan han söker på andra ställen.
Der ligga de döde på sängar af svart marmor, med hvar sin blankskurade messingsplåt till hufvudgärd, och öfver hvar och en hänga de kläder, som i dödsstunden burits.
Allt är så omsorgsfullt bonadt och städadt i denna sal, och för att hålla liket friskt och rent, spelar deröfver en vattenstråle, ledd från floden.