Man är der, såsom nyss nämndes, inom den äldsta delen af Paris.
Man ser det genast på de gamla husen och de trånga gränderna, genom hvilka intet åkdon kan färdas och mellan hvilka ingen fullväxt menniska kan slå ut armarne.
Man säger att Julius Cæsar, Galliens besegrare, trampat denna jord, och att flere än en af det gamla Roms kejsare der residerat.
Armand och hans följeslagare, väl inkomne på ön, följde dess södra strand och stannade slutligen framför ett mindre stenhus, mot hvars ensliga fot Seinen bröt sin nattliga våg.
Tvänne andra karlar funnos der förut, väntande vid en bår, på hvilken stodo två likkistor.
“Är porten öppen?“ frågade Armand de begge karlarne.
“Ja“, svarade den ene af dem; “flere ha redan varit här och hemtat de sina.“
“Tänd lyktorna och låtom oss sedan gå in“, tillsade Armand.
Några lyktor tändes, hvarefter Armand gick in i det lilla huset.
De öfrige följde honom, medtagande båren.