Franska folket är strategiskt af naturen.
Armand Cambon stod på bron med en dyster blick öfver floden, hvilket röjde att han icke stod der för att njuta af en utsigt, som man annars både dag och natt kunde hafva för ögonen, utan att ledsna dervid.
Det är något att se dessa för ögat ändlösa stränder, garnerade med de högsta hus, hvilkas spetsiga tak och till breda kolonner förenade skorstenar på det mest fantastiska sätt bryta horisonten.
Den klassiskt hängifne arkitekten, som endast drömmer om grekiska tempel med pelare i jonisk eller korintisk stil, på sin höjd moderniserade af balustrerade taklister, skall hafva mycket att anmärka mot den gamla franska byggnadskonsten.
Men låt hans ögon välja emellan en genombruten horisont och en slickad, att vi så må uttrycka oss, och vi äro öfvertygade om att de längst skola hvila vid den förra.
I första ögonblicket skall han med en lärd rynka i pannan säga, att det är sträckor af hus med de fulaste och mest oregelbundna tak han ser; men i det följande skall han med förvåning i sin blick utropa: “Nej, det är ej sträckor af hus, det är kedjor af gråa berg med uppskjutande hvita fjellspetsar jag skådar!“
Några arbetare af de många tusen, som strömmade fram och tillbaka öfver Pont-Neuf, stannade vid åsynen af vår hjelte, hvilken mot dem vände den dystra blicken.
“Ah, ändtligen!“ sade han: “jag har väntat er länge ... men nu låtom oss skynda!“
Efter dessa ord skyndade han från Pont-Neuf och vek af in på Cité, följd af sina kamrater.
Ljudet af klockan i Notre-Dame blef nu starkare, men det är också på Cité som Notre-Dame, drottningen bland Frankrikes tempel, reser sina stolta torn och tinnar.