Den 28 Juli 1830 — fatala dag och år, till hvilka vi så ofta återkomma! — innehade hertigen af Ragusa samma plats och beströk alla dertill gränsande gator med det fruktansvärdaste artilleri, som någonsin slagtat folk.
Men det hjelpte icke.
Efter tvänne timmars strid blef folket mästare af platsen och lät hvarje soldat springa öfver klingan, till hämnd för det blodigaste motstånd.
Folket förlorade oräkneliga i döde och sårade. Men hvem räknar också folkets förluster? Icke ens folket sjelft.
Folket är ett haf, och hvad betyda några tusen vågor mer eller mindre?
I likhet med Carl X:s, nedsopade nu Ludvig Filips tolfpundingar allt som visade sig på de gator, som löpa in i place du Palais-Royal.
I synnerhet var detta fallet med de begge mynningarne af rue S:t-Honoré, hvilka från öster och vester öppna sig mot oftaberörde plats.
Många döde lågo redan på denna gata, och man förde de sårade oupphörligt in i de närgränsande husen, der qvinnor med outtröttlig nit förbundo och vårdade dem. Bland qvinnor, som vid detta blodiga tillfälle mest omhuldat de sårade, nämner man en ung aktris vid Odeon-teatern, mademoiselle Lopéz.
Man såg henne sväfva genom lågor och kulregn, som ett väsende af en högre verld, en ny valkyria, osårbar som hennes systrar, men mildare än de. Lopéz, darrande för hvisselpipan på Odeon-teatern, darrade icke för hvisslande kulor på S:t-Honoré.
Alla portgångar och gårdar voro dessutom fylda med stridsmän af folket, som togo sin tillflykt dit vid hvarje kartesch-skott, som dånade inåt gatan.