I en portgång, omkring 100 alnar från östra mynningen af ifrågavarande gata, visade sig Alphonse, densamme som så gerna ville hänga folk.
Han talade, men för att bättre kunna höras, hade han hukat ned sin resliga gestalt, så att han nästan låg på knä.
Detta var nödvändigt för honom, ty de, till hvilka han talade, vore 20 till 30 gossar, men ingen af dem äldre än tolf år.
Alla voro bleka och illa klädda; men ögonen blixtrade mod, och ofta slogo de jublande tillsammans sina små magra händer.
“Pojkar!“ sade Alphonse, “det är väl ingen stackare ibland er?“
“Nej, nej! sacre-dieu!“ skreko pojkarne, resande sig på de nakna tåspetsarne för att blifva längre.
“Och det är väl icke något gardist-barn ibland er?“ frågade Alphonse.
“Parbleu! vi äro fria medborgare allesammans!“ ropade tolfåringarne; “bara fria medborgare!“
“Godt! ... Och hvar och en kommer nu ihåg hvad jag sagt?“
“Ja, ja!“ svarade alla; “usch, det skall gå som en dans, hvad det skall bli roligt!“