“Skönt! ... Bonbon för fyra sous åt hvar och en.“
“Bonbon för fyra sous!“ upprepade pojkarne, klappande händerna; “vive la république!“
“Tyst, bytingar! spräng icke örhinnorna på mig! ... handlen först och skriken sedan!“
“Men jag skulle så gerna vilja ha mig en sabel“, yttrade en gosse.
“Jag kan exercera med karbin jag“, påstod en annan.
“Det vore så roligt att få försöka en af de der granna kaskarne med tagelliggare“, menade en tredje.
“Den som tar ned från hästen en gardist får sig en sabel“, lofvade Alphonse; “den som tar ned två, får en karbin ... men den som tar ned tre, får både sabel och karbin samt kasken på köpet ... det duger det, era bartassar!“
“Bravo, bravo!“ skreko bartassarne, under nya handklappningar.
“Men det säger jag er“, yttrade mästaren, “att om någon är rädd för att bli ihjeltrampad, så får han gå hem och hjelpa mor sin steka kastanier, i fall hon har några.“
“Om du blir ihjeltrampad, Charles“, sade en gosse till en annan, “så skall du ge mig din karbin.“