“Jag tänker behålla min karbin sjelf“, menade Charles; “ty hvad är det värdt att ha sabel och kask, om man icke har karbinen med!“ tillade han, låtande dermed förstå, att han ämnade förskaffa sig en fullständig rustning.

“Således ä’ ni karlar och rena demokrater allesammans?“ frågade mästaren.

“Ja, ja!“ skreko de tolfåriga demokraterne, ånyo klappande händerne; men hur rena de voro, det vete gud.

Under det att Alphonse på förhand gaf bort de stolta municipal-gardisternes vapen åt tolfåringar, gick det ännu lifligare till inne på “Café Danemark“, beläget vid samma gata, något närmare place du Palais-Royal.

Denna kafé är mycket bekant för alla nordbor, som vistats i Paris, ty det är der resande från de tre nordens riken vanligtvis mötas, för att dricka kaffe, läsa Aftonbladet, som der hålles, samt språka om de aflägsna hemlanden.

Man träffar der konstnärer från bemälte riken och är alltid säker på att hvarje eftermiddag råka Billmark vid bordet till venster närmast ingången.

Café Danemark anses för demokratisk och är derför icke mycket väl anskrifven hos svenska och norska legationen samt icke mycket besökt af svenska grefvar och baroner.

Men, detta oaktadt, är café Danemark en af de mest besökta i Paris och man finner der, såsom nyss nämndes, konstnärer af alla slag, och desse hålla nog främlingen från norden skadeslös för förlusten af grefvar och baroner.

Ifrågavarande morgon var det mycket folk på café Danemark, men denna gången till det mesta folk i blus och med bössor, i stället för kaffekoppar.

Den vackra skänken stod framflyttad midt på golfvet, tjenande till tribun för de talare, som efter hvarandra uppträdde, ty att slåss utan att hålla tal är omöjligt för en fransman.