En talare hade nyss lemnat tribunen under bifallsrop och handklappningar, som för ett ögonblick öfverröstade kanonaden från place du Palais-Royal.
“Rum för folkets män, plats för monsieur Ledru-Rollin!“ ropade flere röster.
“Lefve Ledru-Rollin!“ ropade hela skaran; “lefve Louis Blanc! lefve Lagrange! och lefve Ledru-Rollin!“
Bluserne sammanpackade sig så tätt som möjligt, för att lemna rum åt samme man med den korpulenta växten och det stolta hufvudet, hvilken vi i slutet af 1847 en gång förut sett på place de la Concorde, samma dag deputerade kammaren öppnades.
Ledru-Rollin åtföljdes af flere personer, hvilkas drägt icke röjde blusernes klass.
Man igenkände bland dem monsieur Albert, med hvilken läsaren äfven i denna berättelse gjort bekantskap.
Men bland dem voro också Louis Blanc, den snillrike författaren till “l’Histoire de dix ans“, liten till växten, men med ett fint, vackert och nästan fruntimmerslikt ansigte, samt Lagrange, den bekante demokraten med örnnäsan, örnblickarne och det långa håret, fallande som ett lejons man ned öfver skuldrorna.
Ledru-Rollin och alla de, som följde honom, hade hvar sin biljard-kö i handen, ty de kommo ned från biljarden, hvilken är en trappa högre upp och tillhör samma kafé.
När folket i Paris kämpar på gatorna, spela dess chefer vanligen biljard i närheten af en barrikad, som skall försvaras, eller en högvakt, som skall anfallas.
Man förstår att mästerligt handtera sin kö, men det beror på kulorna utanför om spelet vinnes eller tappas.