Upplyftad af flere armar, stod snart Ledru-Rollin på den provisoriska tribunen.
“Folk!“ sade han, med denna röst, som mera än en gång kommit tronen att darra, “det behöfves icke många ord för män i handlingens ögonblick. Folk, hvars suveränitet, vidsträckt som jorden, icke erkänner någon annan höjd än himmelen; folk, hvars fäder blödt och segrat för frihetens heliga sak; folk af martyrer och hjeltar, hvad skådar du i denna stund? Genom högar af stupade legoknektar, genom lågor af brinnande fästen skådar du en bleknande krona, en svigtande tron! Framåt, framåt! I stoftet med kronan, i stoftet med tronen! Men skynda, flyg som blixten, som tanken; ty hon nalkas dig, gudinnan, räckande dig sin hand. Fatta denna hand, ty dröjer du ett ögonblick, är den för alltid försvunnen. Mod och ihärdighet, hjeltefolk! Du känner gudinnan, Frankrike! Det är friheten, det är republiken. Vive la république!“
“Vive la république!“ skallade i salen.
De många speglarne i kaféen, som mångdubblade församlingens antal, tycktes äfven mångdubbla bifallsropen.
I detsamma skrälde ånyo tolfpundingen från place du Palais-Royal, ånyo rensopande gatan utanför.
Armand Cambon instörtade i salen.
“Hvem följer mig för att eröfra kanonerna!“ ropade han: “dessa fördömda kanoner, som meja ned folket, som axen på en åker; ... hvem följer mig?“
“Vi! vi!“ skreko alla, höjande sina vapen.
“Nå väl!“ ropade Armand; “rusten er då, ty vi hafva invigt oss åt döden? Kula i pipan, krut i fängpannan, hand på svärdet, ty det bär mot döden!“
Nu blef ett annat lif på kaféen.