Man såg häst-gardister i deras lysande rustningar, de grannaste i hela armén, höjas öfver den böljande folkmassan, liksom gyllene galjoner af förlista skepp, och sedan för evigt försvinna i djupet.
Ingenting är rysligare än folkhämnden.
Kungstigern, som rasar bland dem skälfvande hjorden; kungsormen, som hväser kring sitt omslingrade offer, äro leksaker mot menniskan, när hon vadar i blod.
Knappast hälften af infanteri-bataljonen lyckades rädda sig in i Chateau d’Eau.
Högvakten af linien, som innehaft Palais-Royal, hade i tid sträckt vapen och undgick derigenom municipal-gardets öde.
Place du Palais-Royal är nu eröfradt och folket uppgifver ett dånande segerrop.
Men ännu är detta segerrop för tidigt.
Chateau d’Eau står ännu qvar, med sina grå hotande murar.
Fönstren i dess första och andra våning äro försedda med jerngaller; eksvänglarne beslagna med tjock jernplåt; portarne af gröfsta ekvirke äro utan- och innantill beslagne med jern.
Det behöfs kanoner för att spränga dem. Men man har dementerat kanonerna.