Detta är ett eget sätt att demontera kavallerister, endast kändt och med fördel brukadt i Frankrike.
Att under sådana förhållanden beherska hästen och på samma gång handtera pistol eller karbin, var för de tappre municipal-gardisterne en ren omöjlighet.
Man kan tänka sig deras harm.
Att besegras är ett öde, som äfven den tappraste krigare kan bereda sig på; men att besegras af barn, kastas ur sadeln af barn, som säkerligen aldrig ridit i sina dar, om icke barbacka på eländet och nöden, det är det grymmaste i verlden.
Ty rättvisligen bör erkännas, att det icke är bättre mans barn som bära sig så åt.
Det är värdigt folk-qvarterens bleka afföda, hvars seder ännu icke hunnit förmildras af brokig sammetskolt, gyllene käpphast och bonbon tolf gånger om dagen.
“Sen bara!“ ropade Alphonse till sina kamrater; “sen bara hur yre gardisterne blifvit i hufvudet ... Låtom oss derför stadga deras förstånd med litet bly ... Men sigten för all del en aln lägre.“
Efter dessa ord följde en ny salfva från folkets sida, och denna fullbordade förvirringen samt påskyndade nederlaget.
Förfärlig var den hämnd, som utkräfdes på place du Palais-Royal.
Medan Armand, numera i spetsen för hundra, demonterade den ena kanonen efter den andra, öppnande på detta sitt nya ingångar för det från alla gator tillströmmande folket, nedhöggs till sista man det redlösa kavalleriet.