Men af de små eleverne syntes ingen.
Dock log deras mästare, under det han laddade sitt gevär.
Slutligen började han gapskratta och hela ledet med honom.
Hvad skrattade man åt?
Jo, en högst orolig och underlig rörelse förmärktes tydligen bland hästgardet.
Sadlarne, vickande än åt höger och än åt venster, började högeligen besvära de eljest så sadelfaste ryttarne.
Man såg de stolte kavalleristerne, bleknande, lika mycket af fruktan som af raseri, sticka ned sina sablar mellan hästländerna, liksom hade de haft en underjordisk fiende att bekämpa.
Ja, det var också en underjordisk fiende och säkert den värste, som en ärlig kavallerist kan råka ut för.
Strax efter det att handgevärssalfvan hejdat chocken, hade Alphonse’s små elever, dolde af krutröken, sprungit emot sqvadronen och med den smidighet, som deras ålder medgifver, krupit in mellan hästfötterna.
Derefter hade de med sina små knifvar, som, tack vare mästarens omsorg, voro väl slipade, börjat afskära bukgjordarne till ryttarnes sadlar.