Det lyssnade med hämmad andedrägt, men med strålande ögon, ty äfven der visste man, att det icke mera gälde den eller den ministern, utan helt enkelt en tron, Ludvig Filips tron.
För hvarje skott, som hördes dåna, var det som hörde man fallet af en sten ur grundmuren till Juli-dynastiens tron, och man välsignade, åtminstone för tillfället, detta raska folk, som icke har portar af ek och jalusier af mahogny att krypa bakom, när det gäller.
Den enda icke fullt lyckliga inom S:t-Germain var kanske den sköna markisinnan Eulalie d’Estelle.
Ensam i sin granna boudoir, mätte hon gobelins-mattan med sina små beundransvärda fötter, gnistrande af guld-paljetter på purpurröd silkessammet.
Än knäppte hon till diamant-spännet på sidenskärpet, som sammanhöll hennes morgondrägt af hvita spetsar, och det ganska hårdt, liksom ville hon närma sitt lif till guldbiets; än lossade hon helt och hållet på samma skärp, så att spetskjorteln vårdslöst draperade sig kring hennes mönster-gestalt, lik den fotsida drägten kring en antik stod.
Oroligt häfde sig hennes höga bländande barm, kanske för mycket blottad till och med för en morgon-toalett, men hvilket en beundrare af sköna former bestämdt skulle hafva ursäktat.
Skugga efter skugga jagade öfver de yppiga liljorna på hennes kinder, utan att kunna fördunkla deras vällustiga skönhet eller betaga de stora svarta ögonen deras mäktiga, hänförande glans.
Snarare tycktes hon skönare genom denna vexlande beskuggning.
Blomman synes ju alltid skönare, åtminstone är hennes doft finare i den stund ett moln skyddar henne för den brännande solen.
Markisinnan stannade ofta framför ett litet gyllene bord med skifva af någon fantastisk mosaik.