Men det var ej på de fantastiska figurerna, kinesiska flintskallar med hårpiskor och kinesiska fötter i fyrkantiga skor, som hennes ögon hvilade.
Midt emellan en sådan hårpiska och en sådan fot låg en mycket liten biljett, hopvikt, men likväl uppbruten.
Hon tittade ofta på denna biljett, uppvecklade, läste och hoplade den ånyo, och allt detta i flere omgångar.
Hvad kunde det vara för en biljett?
Det kunde ej vara en billet-doux, ty markisinnan d’Estelle skulle i sådant fall blott hastigt genomögnat den och sedan kastat den i marmorspiseln, hvars brasa af ceder flammade rätt lifligt och doftande.
En olycklig billet-doux kunde aldrig få en dyrbarare graf än i en brasa af ceder.
Men hvad var det då för en biljett?
Markisinnan öppnade den ånyo, hvilken gång i ordningen veta vi ej.
Vi begagna oss emellertid af tillfället att läsa den, och dess innehåll var följande:
“Eulalie!