“Ja, ja!“ medgåfvo de närstående, följande samtalet med mycket intresse, ty fransmännen äro, som man nog vet, mycket känslige för karrikatyrer.
“Men det är sannt“, fortfor päronet, “på den tiden ville du icke mycket veta af mig ... Du begrep ej att man först måste vara kart, innan man kan bli mogen ... Men du trodde kanske att jag skulle bli grön i alla mina dar, liksom det enfaldiga folket trodde.“
“Det trodde jag visst icke.“
“Gulnar man för tidigt, så faller man från qvisten“, menade päronet; “men sker det småningom och i naturens ordning, så sitter man nog qvar i fred ... Så har jag då ändtligen blifvit så gul, mjuk och genomskinlig att jag utan att rodna kan se den heliga alliancen i ansigtet.“
“Det kan du visst, dyraste rikspäron ... Men hvad är det för långa fingrar som skjuta upp ur din krona?“
“Känner du icke igen dem? de äro ju mina egna.“
“Men hvarför sträcker du så der upp dem emot himmelen?“
“Sedan jag plockat åt mig allt som fanns på jorden, sedan jag kapat tillbaka alla de löften, både gamla och nya, som jag måste gifva ifrån mig år 1830, söker jag nu med all makt att fånga åt mig den guddomliga rätten.“
“Hvad vill du med den?“
“Hå, för att bli kanderad, kristalliserad eller riktigt legitim såsom du, heliga alliance!“