Deraf det anspråkslösa namnet som, märkvärdigt nog, bibehållit sig genom så stora och mäktiga dynastier.
Slottets förste byggmästare var den berömde Philibert Delorme; men som slottsbyggnaden medtagit en tid af mer än hundra år, så hade Delorme flere efterträdare, hvaribland Jean Bullant, André du Cerceau och Etienne Dupeyrac, hvardera en Tessin, ty Frankrike har haft många Tessiner![6]
De tre sistnämnde hade hvar för sig något att lägga till den förstes plan, som, uppgjord under ögonen af en furstinna från Florens, naturligtvis måste följa den Florentinska stilen eller densamma som uppenbarar sig i Luxembourg och som icke är att förakta.
Medicéernas tidehvarf, föga lyckligt för menskligheten, har dock varit en välsignelse för byggnadskonsten, liksom för hvarje annan skön konst.
Hvad som tillades af de sednare mästarne försämrade ej den förstes verk.
Det är visserligen sannt, att Tuilerierna, betraktade från parken, visa en något oregelbunden hufvudbyggnad, en, att vi så må uttrycka oss, bizarr byggnads-stil.
Men äfven en beundrare af det regelbundna skall finna denna sammanlänkning af hvarandra olika paviljonger långt ifrån ful, och den, som vet att uppskatta snillet och smaken äfven i deras nycker, kan näppeligen hafva något att anmärka hvarken mot enskildheterna eller det hela.
Betraktar man deremot Tuileriernas andra façade eller från place du Carrousel, så har man både en regelbunden hufvudbyggnad och tvänne med denna fullkomligt harmonierande flyglar, af hvilka den ena, en helgjuten jättearm, sträcker sig ända till Louvern, fästande sig med värdig brodershand vid värdig brodersskuldra.
Hvad man ser, är redan stort, oupphinneligt.
Men hinner väl en gång, och hvarpå man länge tänkt, den andra flygeln att äfven sträcka sig fram till Louverns andra axel, så att de begge palatserna blifva ett, så bör det kunna blifva något, som i byggnadsväg icke torde hafva sin like.