Han har med den nya minister-listan uti handen visat sig nedanför en barrikad.
“Thiers och Odilon Barrot! Odilon Barrot och Thiers!“ har han ropat.
Men man har skrattat åt honom, åt honom, som endast vill skratta sjelf.
Man kan beundra Thiers, men icke låta bli att skratta, när man ser honom.
Parisarne ha sett honom beständigt på nästan alla karikatyrer, ty det finnes ingen, hvilken så väl lämpar sig för karikatyren som han.
Som sagdt är, man har skrattat åt honom, fast han hviftade med den nya minister-listan.
Han har öppnat sin mun för att lugna, han, som i all sin dar endast öppnat den, för att oroa så vänner som fiender.
Då såg han i lagom tid en sten, nästan så stor som han sjelf, riktas emot hans hufvud.
Han vände sin lilla rygg och flydde.
Stenen följde honom, och ehuru den ej träffade hans hufvud, bevingade den dock hans fot.