Efter någon stund återkommer konungen, ånyo småleende.
Han är lugnad af den revy han hållit med slottets garnison.
De tretusen, oberäknadt servisen för de sex kanonerna, hafva ropat: “Vive le roi!“
Det är obegripligt, att en så förståndig man som Duvergier du Hauranne kan tro, att soldater, hvilka ropa “vive le roi!“ kunna fraternisera med folket.
Den arme konungen!
Ett helt land faller ur hans hand, och han tröstar sig med de få stoftkorn, som ännu ligga qvar på hans finger!
Thiers inträder.
“Det är för sent!“ ropar denne och glömmer att torka glasögonen, emedan han ser klart ändå.
Han har aldrig sett klarare.
Han har sett, att hans popularitet, hur hög han än ansett den vara, likväl icke uppnår barrikadernas höjd.