Det kungliga skeppet tager läck på alla sidor.
Fåfängt har man inom några timmar kastat tre ministrar öfver bord.
Stormen fortfar, och man varskor silfverskummet kring de spetsiga bränningarna.
Då inträder Emile Girardin, den ryktbare redaktören af La Presse, också oanmäld.
Emile Girardin är för Frankrike hvad Lars Hierta är för Sverige.
De hafva samma fyndighet, samma uppfinningsförmåga, samma fina väderkorn på den rådande opinionen, samma ovanliga snille.
Dock är kanske Hierta något försigtigare, innan han stiger åstad. Men monsieur Girardin är djerfvare och modigare än herr Hierta.
“Sire“, säger Girardin till konungen, “hvad gör ers majestät?“
“Jag utnämner Odilon Barrot till konselj-president“, svarar konungen, som verkligen är sysselsatt med att skrifva.
Man tror helt enfaldeligen, att Odilon Barrot, såsom president i stället för Thiers, skall göra slag i saken.