Lakejerne springa fram och tillbaka, serverande allt som finnes, ty folkets majestät äter glupskt och torkar sig om mun på spetsnäsdukar, dem prinsessor i sin förskräckelse lemnat qvar på bordet.
En och annan af sansculotterne är redan så hemmastadd, att han, med pipsnuggan i mun och de nakna benen på bordet, blåser upp tobakshvirflar mot takets mästerligt skulpterade keruber och helgona-anleten.
Hvilka skyar för keruber och helgon!
Folkets majestät är mycket nedlåtande. Det drager hoflakejerne ned emellan sig och delar med dem de furstliga läckerheterna.
Lakejerne, förtjusta af så mycken nedlåtenhet, blifva allt modigare.
En af dem bedyrar till och med, att hvar gång han serverat Ludvig Filip dess älsklingsrätt: “rouges de rivière au sang“, hade han icke underlåtit att påminna högstdensamme om folkets behof, ehuru alltid förgäfves naturligtvis.
Lakejen erkänner visserligen, att han, till följd af sin ställning i samhället, varit royalist, men han är nu af andra tankar och tackar gud för hvar stund han blifvit klokare.
Hvita Björnen nyper uppmuntrande den vältalige lakejen i näsan, liksom Napoleon brukade nypa sina gunstlingar vid örat.
Men Hvita Björnen är mera hårdhändt än sjelfva kejsaren.
Lakejen skriker, men bedyrar, att han icke för alla konungars ordensband ville bortbyta detta ynnestprof af folkets majestät.