Hvita Björnen utdelar samma ynnestprof åt de öfrige f. d. royalisterne.
De dekorerade, eller, rättare sagdt, marmorerade lakejerne uppgifva verkliga nödrop, men uttrycka icke desto mindre sin vördnad för en så opartisk fördelning.
Hofmän veta att finna sig i allt.
Men folkets majestät är äfven mycket törstig.
“Vin! mera vin!“ ropar Hvita Björnen; “hvad är det för ett hus, som inte har vin att bjuda på? ... hit med vin, och en petit verre.“
“Vin, vin!“ instämma bordskamraterne, “och konjak, konjak! ... hvem dricker kaffe utan en petit verre?“
En lakej försäkrar, att det ej finnes mera vin uppe, men upplyser på samma gång, att det i källarne är öfverflöd på alla möjliga dricksvaror.
“Ah!“ yttrar Hvita Björnen; “jag glömde att vi gästa hos den störste källarmästaren i hela Frankrike ... Äfven denne var olycklig och hans fixa idé var kronan. Men den ha vi kurerat honom för ... Dock, den otacksamme har tappat vårt blod ... Fyllom derför de tomma ådrorna med hans viner!“
Hvita Björnen och hans stallbröder lemna den kungliga taffeln och rusa ned i Tuileriernas källare.
Hvita Björnen har ett eget sätt att servera viner.