Det var också den sista under konungadömet.
Fjerde kapitlet.
Boulogne-skogen.
Klockan var icke mer än 7 på morgonen, när tvänne unga män stannade invid den stolta triumfbågen (l’Arc de triomphe de l’Etoile), ett minne af kejsartiden som i sitt slag icke lemnar något öfver sig.
Grunden dertill lades efter slaget vid Austerlitz, men arbetet på sjelfva byggnaden, afbrutet vid restaurationen, fulländades först af Ludvig Filip, hvilken bragte till fulländning nästan alla under kejsardömet påbörjade monumenter, på detta sätt uppfriskande minnet af Napoleon, men säkerligen icke anande att dennes brorsson, fången i Ham, skulle på spillrorna af hans tron uppstiga till höjden af Frankrikes regent.
Triumf-bågen, nära 70 alnar hög, 60 bred och 30 djup, samt vändande sina tvänne hufvud-facer, den ena mot de Elyseiska fälten och den andra mot slottet Neuilly, är öfverallt dekorerad med mästerliga basreliefs, alla hänsyftande på kejsartidens och krigarärans mest lysande minnen.
Idel segrar i alla väderstreck, omkransade af svärd och sköldar med ingraverade namn på batalj-dagar.
Här och hvar framsmyga palmer, och äfven fredens gudinna har på triumf-bågen fått sin plats och äfven hennes ansigte strålar af triumfens glädje.
Hvad var väl konstnärens mening, när han på denna ofredliga plats stälde fredens gudinna midt i krigets rustkammare och gaf henne dessa leende anletsdrag?
Var det kanske blott en bitter ironi, kastad midt i ansigtet på desse slagtare i stort, som, i stället för cypresser, plantera skogar af lager kring hekatomber af menniskolik och ruiner af grusade städer?
Ty hvad kan väl fredens gudinna se i alla dessa sköldar, i alla dessa svärd? hvad annat än sin egen gäckande bild?