Hvad kan hon väl se i alla dessa strömmar af fruktlöst utgjutet blod? hvad annat än bilderna af det menskliga eländet, sorgen och fasan?
Ironien hade varit ännu fullkomligare, om konstnären på triumf-bågen äfven stält sanningens gudinna.
Klockan 7 är en mycket tidig timme i Paris.
Men man må derför icke tro att Paris är öde. Det hvimlar och stimmar då kanske mera än fram på dagen öfver gator och torg. Men det är mestadels en helt annan befolkning än den vi möta på andra timmar af dygnet.
Det är bondfolket som redan klockan 4 på morgonen kommit till Paris för att förse den ofantliga staden med födoämnen af alla slag.
Hvart man vänder blicken, möter den landtmanna-åkdon omgifna af minut-handlare, som göra sina uppköp för dagen, ty i Paris behöfver hvarje dag blott hafva sin omsorg.
Det är en rörelse, ett lif under Guds fria, men mörka himmel som gör ett högst eget intryck på främlingen från norden.
Hvarje ankommande landtbo har sin lykta, hvarje mötande stadsbo sin. På afstånd ser man endast lågor, som än möta, än dansa förbi hvarandra genom gatorna och öfver torgen, vid kajerna och öfver broarne, öfverallt der rum finnes för menniskofot.
Man skulle kunna tro att de dödes själar uppstigit ur katakomberna för att drifva sitt nattliga spel i den slumrande staden.
Men när klockan slår åtta, höres från hvarje öppen plats en ringklockas ljud, och man ser der de tallösa lågorna dels försvinna in i husen, dels ila ut genom barriererna, genom fästningsverken samt förskingras utåt landsvägarne.