“Man har då en provisorisk regering?“
“Ja visst.“
“Och hvilka har man utsett dertill!“
“Först monsieur Dupont de l’Eure, den store radikalen, hvit i hufvudet, men för öfrigt röd ända till hälen. Vidare Arago, den beskedlige astronomen, som visst aldrig kunnat läsa i stjernorna att han en dag skulle bli regent; vidare Lamartine, vår nyskimrande politiska regnbåge; vidare Ledru Rollin, den störste af alla, ty han växte minst en famn för hvarje minut, och sedan en mängd andra store män: Marrast, Crémieux, Marie och hvad de alla heta ... Frankrike har stora män icke blott i vecken af sin mantel, utan ock i sömmarne på sina skosulor ... Det är ju en vacker styrelse vi ha?“
“Och ni och Larochejaquelin hafva röstat på dessa män?“
“Hvad ville vi göra? ... för öfrigt skulle vi hellre röstat på de sämsta bluser, än sett kronan på det der barnets hufvud ... Vi ha haft en republik på prosa under Robespierre ... nu ha vi en på vers under Lamartine ... Nå, hvad säger ni om allt det der? ... Är det icke ett underligt land, vårt kära Frankrike?“
“Hvad tänker ni göra, Berryer?“
“Ropa: Vive la république! så mycket jag orkar ... och hela S:t-Germain skall ropa detsamma.“
“Icke jag, monsieur Berryer.“
“Äfven ni, monsieur de Vandeul.“