“Aldrig.“
“Ni måste det, om ni ej vill bli plundrad och mördad.“
“Man må hota mig med tusen marter, men aldrig skall min mun vanhelgas af dessa förhatliga ord.“
“Ni skall, liksom jag, ropa dem i två veckor, om ni den tredje vill ropa: Vive Henri cinq!“
“Ni tror då att det leder dit?“
“I två veckor skola alla vara republikaner ... Men på den tredje, när man väl tröttnat vid oordningarna, plundringarna och morden, skall man fly till det sköte, som ensamt kan rädda Frankrike, till den kunglige flyktingen på främmande jord ... Var lugn, grefve de Vandeul, det bär till honom, om man också måste klifva öfver några tusen oroliga skallar, som likväl först måste finna ro, grafvens ro naturligtvis.“
“Monsieur Berryer“, svarade de Vandeul, “i aderton år har jag dagligen bedt Gud om seger för vår lagliga, rättvisa sak ... Men min mun skall aldrig ropa hvad mitt hjerta förnekar. Jag vill ej ingå förbund med djefvulen, äfven om jag derigenom trodde mig tjena himlen ... Jag tror att Henri cinq skall komma, men jag vill ej, att han skall göra sitt intåg bland rykande ruiner och högar af menniskolik.“
“Ni är en klen politiker, min förträfflige de Vandeul!“
Förträfflige de Vandeul! O att det funnes många, som du, bland denna ohjelpliga samhällsklass, hvilken aldrig skytt och ännu icke skyr att uppoffra millioner menniskors välstånd, ära och lugn, för att sätta kronan på en liten furste, som om sommaren dricker brunn i Wiesbaden och om vintern badar sig i Venedig eller Neapel!
En betjent inträdde.