En högväxt blus, beväpnad ända till tänderna, visade sig snart i grefvens arbetsrum.
“Hvad vill ni?“ frågade grefven kärft.
“Jag och min kamrat dernere äro beordrade att stå vakt utanför er port“, svarade den beväpnade.
“Beordrade? af hvem?“
“Af vår anförare Armand Cambon.“
“Af hvad skäl?“
“Af det enkla skäl, att en mängd tjufvar och annat dåligt folk draga sig åt de rikare qvarteren, förmodligen i afsigt att begagna sig af tillfället, när ingen polis finns.“
“Hos mig finnes ingenting att stjäla och derför behöfver jag ingen vakt“, svarade grefven stolt.
“Men det är ju ädelt och storartadt handladt“, yttrade Berryer; “hvilket ädelt och storartadt folk!“ tillade han med nödig deklamation och stor åtbörd.
“Förstår jag er rätt, monsieur?“ frågade den beväpnade; “ni tillåter oss icke att stå vakt utanför er port?“