“Det är lumpet“, menade deremot Eugène; “att så der stympa och vanställa en mensklig varelse, det är grymt, onaturligt!“
“Jag medger att värjan är reellare, ty man dödar lättare med den ... men icke är det mindre grymt och onaturligt.“
“Icke det? ... Hvad är naturligare än att dö? ... Men att framsläpa hela sitt lif såsom en sex- eller sjuåttondels menniska, det är onaturligt ... Jag, för min del, skulle aldrig tveka i valet ... Också är det gudvarelof högst sällan man slåss på sabel här i Frankrike ... Jag undrar just hvad det kan vara för en barbar som utmanat er på detta gammalmodiga instrument. Ni sade att ni icke kände honom.“
“Han var maskerad, men han tycktes hafva arm att föra en sabel med.“
“Hvarför icke då så gerna en slägga? ... Men om han nu skulle vara bland dem, som blefvo arresterade denna natt?“
“Jag tviflar på att polisen gjorde någon större fångst, och dessutom såg min vederdeloman ut att icke så lätt låta taga sig ... Men en sak, monsieur Eugène!“
“Hvad då?“
“Är ni säker på att icke vara känd på den der restaurationen, der ni tog upp psalmen?“
“Jag icke känd? ... När var icke en poet känd af Bacchus eller Venus? ... de gifva honom lifvet, men, oväldigt nog, äfven döden ... Jag är mycket bekant hos alla restauratörer i Paris och synnerligast hos honom i opera-huset, emedan jag också hos honom druckit det mesta vinet, och dermed borde det kunna vara qvitt.“
“Ni är skyldig honom ... så mycket värre.“