“I morgon klockan tio inlemnar ni er ansökan om afsked icke blott från kaptenen, utan från hela arméen, ty det gäller att lemna Paris, ja Frankrike på ett, kanske två år ... Men klockan tolf tager ni med er tvänne af era mest ansedda vänner och möter mig ...“
“Hvar? hvar?“ frågade Armand med hämmad andedrägt.
“Hos mairen i första arrondissementet“, svarade Adelaïde.
Slafven ville ned på sina knän. Men den enväldiga befalde honom dröja dermed till ett lämpligare tillfälle.
“Emot vanan tänker ni i denna stund mera på er sjelf än på mig“, anmärkte Adelaïde; “ni tänker icke på att äfven jag en gång vill bli lycklig och att jag vet hvar jag har min lycka. Hör ni det, egennyttiga menniska!“ tillade hon med ett förtjusande småleende, “jag har valt er framför alla andra, emedan jag vet, att jag vid er sida blir den lyckligaste hustru på jorden ...“
“O min gud! kommer ni ihåg Luxembourgs galleri?“ fortfor hon. “Minnes ni riddaren Roderik, vidundret och Angelica fjettrad vid sin klippa? ... Kom, min riddare! ni har fält vidundret, och Angelica väntar er ... Bjud nu armen åt er dam och ledsaga henne ut i salongen ... Man skall afundas henne eröfringen af dagens hjelte ... och kanske är det äfven något man skall afundas er“, slutade hon med detta fina och oemotståndliga koketteri, som är fransyskan så eget.
Men att klandra fransyskan för hennes koketteri, är detsamma som att klandra blomman för det hon öppnar sina blad eller diamanten derför att han återkastar solens strålar.
Armand Cambon, den hänryckte, den öfverlycklige, förde sin dam ut i salongen.
Adelaïde hade haft rätt i ett fall, men orätt i ett annat.
Fastän hon höll dagens hjelte under armen, var det likväl kanske ingen som afundades henne denna stora ära, men deremot säkerligen många som afundades kaptenen hans sista eröfring.