“Jag hade en bättre tanke om er afsigt med färden till Afrika“, började hon ånyo, “och jag skall helt oförstäldt meddela er den ... Jag tänkte nämligen, att ni ville dit, för att genom nya bragder och högre befordringar närma er den qvinna, som ni älskar.“
Armand betraktade sin dam med obeskriflig förvirring.
“Ni trodde att ni endast på detta sätt kunde bli henne värdig“, fortfor hon, utan att låtsa märka hans förvirring; “men som jag mycket väl känner den ni älskar, så kan jag äfven säga er hvad hon tänker i denna sak ... Hon tänker, att er ära icke blir större derigenom, att er oemotståndliga arm slår ned ett eller annat dussin af de arme Kabylerne, som, oss veterligen, icke gjort något värre än försvarat sin tro och sitt land ... Icke heller skulle hon skatta sig särdeles lycklig af att resa till Afrika enkom för att lägga en krans på er graf i gud vete hvilken öcken af denna föga behagliga verldsdel ... Dessutom skulle hon, i fall hon ville vara uppriktig, säga, att ert ansigte är alltför hyggligt, för att bli en probersten för Morernas sablar, och att ni derför kunde vara belåten med hvad ni redan fått ... Armand!“ tillade hon med ömhet, “hvar hade ni mitt krucifix den dagen ni fick den der rysliga blessyren?“
“Ack, jag har alltid burit det på mitt bröst!“ utbrast Armand, nästan svindlande af lycksalighet; “det är en gåfva, madame, som skyddat mitt lif och upprätthållit mitt mod.“
“Låt mig tro att denna talisman skyddat ert lif, men för ert mod behöfdes den icke ... Ni bar den ej, när ni som en skyddande ängel sväfvade omkring mig; ni bar den ej vid ert bröst, när ni räddade mig från den rysligaste olycka, som någonsin hotat en värnlös qvinna ... ja, Armand, ni har varit allt för mig, oförliknelige man, redliga, trofasta hjerta! ... och den dag jag glömmer det, den stund jag icke är allt för er, då ... då ... O, hur underligt styr ej Gud till i denna verlden! underligt, men alltid på sistone godt! ... Ack, min vän ...“
Adelaïde gömde sina tårade ögon i den lilla spetsduk hon hade i sin ena hand, under det att hennes andra sökte och mötte den unge mannens.
“Således farväl med Afrika!“ ropade hon nu, strålande af glädje, “vid dess brända kust blomma inga lycksaliga öar ... Men nu måste ni lyssna till mina ord och äfven följa dem, ty ännu är jag er enväldiga herskarinna.“
“Alltid, alltid min enväldiga herskarinna!“ utlofvade vår hjelte, ty hvad lofvar man ej i dylika ögonblick?
“Uppriktigt sagdt, förlorade jag också ogerna mitt välde öfver er“, yttrade Adelaïde; “men hör nu och lyd!“
Frihetskämpen, nu slaf, teg, drömde och lydde.