“Hvarför bleknade ni vid åsynen af denne man?“ frågade hertiginnan småleende.

“Jag skulle ha bleknat?“ stammade dagens hjelte.

“Kände ni honom?“

“Jag ... jag tror att det var den unge hertig d’Arlenton“, svarade Armand, mycket beklämd om hjertat.

“Och Armand Cambon, den tappraste bland tappre, skulle blekna för en hertig d’Arlenton?“

Armands utseende i denna stund jäfvade verkligen hans hjeltenamn.

“Så har då detta rykte äfven kommit till era öron“, sade hertiginnan. “Jag är ej missnöjd med att ni följt mig med uppmärksamhet; men att ni blott lyssnat till de falska ryktena, det tycker jag icke om.“

“Ack, hertiginna!“ utbrast kaptenen.

“Armand! om ni vill visa mig ett prof på er tillgifvenhet, så nämn mig ej med denna titel ... jag har aldrig älskat den och kommer icke heller att göra det.“

Armand drog en suck, liksom hade en barrikad ramlat från hans bröst. Men det är också ovanligt att ett fruntimmer försmår den kanske mest pikanta titel i kristenheten.