“Ack, jag känner knappast igen mig sjelf“, svarade Armand; “under de förflutna månaderna har jag blifvit gammal, mycket gammal ... det är som hade min själ redan grånat, det är som hade jag icke mera något att lefva för.“
“Och ... och er far som ni älskar så mycket?“
“Min far? min gode, min ädle far! ... han är krympling, min arme far ... men han är yngre än sin son ... Af nåd, hertiginna!“ tillade han, resande sig upp, “tillåt mig taga afsked ... man söker er i salongen, ty det är gifvet, att man skall sakna er der ... och man undrar säkert öfver ...“
“Hvad?“
“Att ni sitter här, madame.“
“Jag kan icke förbjuda någon att undra“, sade hertiginnan; “men jag tillåter ingen att meddela mig sin undran ... Var god och återtag er plats, kapten Cambon.“
“Omöjligt“, framhviskade Armand, kastande i detsamma en skygg blick på en ung elegant herre, som steg in i kabinettet och verkligen tycktes söka någon.
“Ni hörde ej, kapten, att jag bad er sitta ned“, yttrade hertiginnan högt och nästan befallande, men utan att hugna den nykomne med en enda blick.
Armand sjönk nästan mekaniskt tillbaka i kåsösen.
Den unge eleganten fortsatte sin vag genom kabinettet och försvann, sedan han funnit hvad han sökt, men icke fått hvad han funnit.