“Sorglig ära!“ svarade Armand. “Hvart loford, generalen nyss gaf mig, var ett stygn för mitt hjerta ... Hvarje sten i Paris talar om en broders blod.“
“Ni tycks ångra den stora tjenst ni likväl gjort det allmänna?“
“Nej, långt derifrån, madame, ty en enda dags anarki hade varit frihetens graf för årtionden ... Men jag beklagar djupt så många förvillelser, och bittert begråter jag så många tappre mäns död.“
“Jag förstår er“, sade hertiginnan, “jag förstår att ni ej kan trifvas i Paris ... Men Frankrike är ju stort ... hvarför vill ni till Afrika?“
“Jag har, utan att jag ens tänkt derpå, blifvit inkastad på den militära banan, och en gång der, måste jag framåt.“
“Och framåt skulle ni gå, jag är öfvertygad derom, utan att behöfva höra det af er eller af generalen ... Men det ligger många grafvar emellan kaptenens och generalens epåletter och bland grafvarne lika möjligt er egen.“
“Det är sannt, madame ... men jag bäfvar mindre för egen graf än för andras.“
“Ni reser då till Afrika för att dö?“
Armand teg.
“Jag hade icke kunnat föreställa mig det“, fortfor hertiginnan; “en man i blomman af sin ålder och med er förmåga att gagna fäderneslandet skulle redan vara mätt på lifvet? ... Förlåt, men jag känner icke igen Armand Cambon.“