“Låtom oss taga plats här och tala en stund med hvarandra“, sade hertiginnan och satte sig i kåsösen, som var lagom för två.
Kapitenen vid jägar-regementet n:o 1 blef n:o 2 i kåsösen; men mot en hel armé i mellangift skulle han icke velat byta nummer.
“Jag behöfver icke förklara, hur innerligt jag deltager i er lycka och ära“, fortfor hertiginnan; “men när ni vid emottagandet af ert välförtjenta hederskors njöt af er gamle fars glädje, glömde ni att på samma gång föreställa er min.“
Det lät nästan som ett slags afund mot invaliden i Bicêtre.
“Vågade jag väl föreställa mig det!“ svarade kaptenen.
“Ni är något egoist, min bäste kapten,“ sade hertiginnan, “ty ni vill ensam tänka och handla godt ... äfven är det något orättvist att anse mig för en känslolös varelse.“
“Af nåd, madame, tyd ej mina ord på detta sätt, ty, vid Gud, sådan var ej min mening.“
“Jag vet det nog,“ yttrade hertiginnan med mildhet och liksom ångrande sin förebråelse, “jag vet ju att ni är lika anspråkslös och blygsam som tapper och oförskräckt ... Kanske hade ni ändå skäl att förebrå mig något; men långt aflägsnad från Paris under de förflutna olyckliga månaderna, fann jag icke något tjenligt tillfälle, att lemna er underrättelse om mig ... Jag har dock följt er med uppmärksamhet och allt hvad jag hört om er har rättfärdigat min goda tanke om er, har ökat min ... Men det är icke om mig jag vill tala, det är om er, om er framtid ... Jag hör att ni vill lemna Paris för att gå till Afrika.“
“Ja, madame.“
“Hvarför? ... har ni ej ära nog?“