Armand, som tyvärr icke hade något förslag i den vägen att afgifva och icke heller fann sig intresserad af de andras, drog sig ur salongen, och som han händelsevis i ett mindre kabinett fann en liten kåsös ledig, tog han plats deruti, för att ostörd studera sin kaptens-fullmakt, en lektyr, som borde vara den angenämaste i verlden, i synnerhet för en menniska, som endast varit löjtnant i fyra veckor.
Men icke desto mindre halkade kaptenens ögon som oftast ur fullmakten och stirrade på gud vet icke hvad. De stirrade på kullerstolar och fåtöljer, utan att, till föga heder för tapetseraren, undersöka om de voro öfverdragna med kalikå eller sidendamast.
Det är ofta med menniskans blickar som med månens: kallt stirra de på allt, utan att fästa sig vid något.
Helt annat är det med solens strålar, ty dessa lemna åtminstone värman qvar.
Armand blef hastigt mycket varm, ty han hade fått solen mitt i ögonen, fastän det var sent på aftonen och kabinettet endast belystes af vaxljus. I Paris räcker Junidagen blott till klockan nio.
Men den olycklige hertig de Beaudreuil’s lyckliga enka hade inkommit i kabinettet, och det var henne vår hjelte fått i sina ögon, oberäknadt att han redan förut hade henne i både hufvud och hjerta.
Armand reste sig från kåsösen, ty man sitter ej inför en hertiginna, så framt hon icke är konstnär och det faller henne in att för fem francs i timmen begagna en arm syndares hufvud till modell. Men det skall icke vara ett dåligt hufvud, som betalas med fem francs i timmen.
Armands hufvud passade nog till modell, och hertiginnan var, såsom vi veta, en konstidkande hertiginna. Men general Cavaignacs kabinett var ingen atelier för det slags artister, hvarom här är fråga.
Hans atelier framställer visserligen batalj-stycken både på Afrikas fält och Paris’ gator, och sådana, att icke ens Horace Vernet skulle göra dem efter. Men bevare oss Gud för hans penslar och färg och i synnerhet för att bli hans modeller!
Det var icke för målarkonstens skull som hertiginnan instält sig i kabinettet.