De begge äldre fruntimren betraktade sin unga granne nästan med bestörtning. Vara entusiasmerad för en man af folket och icke tänka på en hertig, hvilken likväl, efter hvad som påstods, hade i sina ådror några droppar af konungars blod!
“I himlens namn, lugna er, hertiginna!“ varnade den andra af de äldre; “det är för mycket, alldeles för mycket, äfven om det vore sjelfva den store Condé.“
“Jag hade velat fästa denne man vid Paris,“ började ånyo generalen, “ty en arm och ett hjerta som hans äro oskattbara i en tid af vådor ... Men han har sjelf enträget begärt ett befäl i Afrika, och det är derför jag velat begagna mig af detta tillfälle för att, såsom ett bevis af Frankrikes tacksamhet och min högaktning, i allas närvaro tillställa honom denna fullmakt såsom kapten vid första jägar-regementet, hvilket om åtta dagar är marschfärdigt till Algeriet. Jag lyckönskar det kompani, i spetsen för hvilket han lemnar oss, och det skulle alls icke förvåna mig om nuvarande kompani-chefen en dag återkommer i spetsen för ett regemente, ja till och med för en brigad. Lycka till, kapten Armand Cambon!“
Generalen lemnade derefter fullmakten åt den nye kaptenen, hvilken öfverhopades både med loford för sina redan utförda bragder och med lyckönskningar till de nya, som Cavaignac förespått. Alla syntes öfvermåttan glada öfver den tappre officerarens befordran.
Men hon, hvilken nyss betitlades såsom hertiginna, delade icke de öfriges glädje.
“Han vill lemna Paris,“ utbrast hon bleknande; “gå till Algeriet, till Afrika ... o himmel!“
Vid dessa ord lemnade hon sitt förvånade sällskap.
Emellertid hade vår och dagens beprisade hjelte gått snart sagdt hand ur hand genom hela det lysande sällskapet. En hvar hade haft ett ord och en handtryckning för honom.
Sedan han på detta sätt gått laget om, blef han ändtligen lemnad i fred, och man började derefter ett samtal om medlen till upphjelpandet af Pariser-teatrarnes dåliga affärer, samt huru man skulle förskaffa sig en ny italiensk scen, för att på något angenämare sätt än hitintills, fördrifva återstoden af saisonen.
Man ville ha Julia Grisi, Rubini och Lablache tillbaka från London, dit de flyktat för revolutionen. Man hoppades äfven att Jenny Lind ändtligen skulle komma, för att med sina toner lifva det halfdöda Paris.