Detta ögonpar, än lysande af hänryckningens glans och än tindrande af tårens, tillhörde en ung dam, strålande af behag och diamanter.
Denna dam hade plats emellan tvänne äldre fruntimmer, hvilka med förundran och oro lyssnat till sin unga grannes utrop, under det att generalen förtäljde Armand Cambons sista hjeltebragd.
“Ni känner då den unge officeraren?“ frågade den ena af dem.
“Jag skulle icke känna honom!“ utropade den yngre; “ack, om generalen visste allt hvad jag vet om honom! ... hvad skulle han ej då kunnat säga! ... Hvilken man! hvilken hjelte!“
“En rask man onekligen,“ medgaf den äldre, “och äfven ett ganska fördelaktigt yttre ... Men att bli så entusiasmerad som ni ...“
“Jag kan aldrig bli det för mycket.“
“Det är en lycka att hertig d’Arlenton icke hör er.“
“Hvarför?“
“Hertig d’Arlenton som gör er sin kur?“
“Ack, hvem har någonsin tänkt på hertig d’Arlenton!“