Det är som det skulle så vara, tycker han. Men så tycka icke vi svenskar.
Ännu har i allmänhet blygsamheten sitt hem i våra bröst; ännu hänger hon sin purpurfana öfver våra kinder, antingen vi berömmas för något godt eller lastas för något ondt, och om också denna dygd hos mången endast är låtsad, så är likväl dess erkännande alltid en vinst för det goda, en seger för oskulden och en prydnad, som förhöjer värdet af den sanna förtjensten.
Ja, det finnes verkligen ett och annat, hvaruti norden öfverträffar södern.
Generalen fortfor:
“Med stora loford rekommenderad till mig af min ärade vän monsieur Lamartine, hvars beständiga ordonans han allt sedan Februari-revolutionen varit, har han tjenat under mitt befäl och stridt under mina egna ögon. Han har det gemensamt med sitt regemente, att hafva räddat hela samhället från den största fara. Men hvad samhället särskildt har honom att tacka för, är, att den mest produktiva delen af Paris i denna stund icke ligger i aska och tusentals förvillade varelser begrafne derunder.“
Nu var det tyst i salongen, men det var en tystnad af förvåning och beundran.
“Faubourg S:t-Antoine innehades af Blodröda Fanan, detta förtviflade samfund, hvarom vi alla hört talas“, yttrade generalen, “och dess chef, den vilde Simon, hade svurit att förr dö än gifva sig. Förgäfves hade min vän och vapenbroder Lamoricière beskjutit barrikader, höga som husen och fastare än dessa. Det återstod mig ej annat än sätta eld på de tätast befolkade qvarteren i Paris med dess alla fabriker och verkstäder. Bomber och beckkransar voro i ordning, och jag hade redan kommando-ordet på tungan. Då anlände Armand Cambon i spetsen för sitt kompani. “Trösta min gamle far, ty jag dör, om jag ej segrar!“ ropade han till mig och stormade barrikaden. Hans kompani, värdigt sin anförare, följde honom; men ganska få hunno barrikadens spets. Snart såg jag min tappre löjtnant i strid med den vilde Simon, och begge partiernas kämpar sänkte sina vapen, liksom för att åskåda detta förfärliga envig. Det var ett envig emellan den trefärgade fanan och den röda, värdigt den förras ära och den sednares hemska förtviflan. Slutligen sjönk den röda fanan, och Simon rullade med klufvet hufvud utför barrikaden. Insurgenterne sträckte genast vapen, liksom hade hela motståndet koncentrerat sig i anförarens person, och faubourg S:t-Antoine var räddadt.“
“Jag tog heders-legionen från mitt bröst och fästade den vid segrarens“, fortfor generalen med djup rörelse; “den unge hjelten tog korset, kysste det och ropade: “Ack, hvad detta skall glädja min gamle far!“ och sonen helgade med sina tårar hvad krigaren eröfrat med sitt blod. Jag vet icke hvad jag mest skall beundra antingen krigarens fabulösa mod eller den sonliga kärleken, som midt i segerns och belöningens berusande ögonblick har ögon endast för en faders glädje.“
Generalen gjorde ett uppehåll. Det fanns i denna stund intet torrt öga i den stora salongen.
Det var i synnerhet ett par blå ögon, som genast vid Armands inträde i salongen hade fästat sina blickar vid hans ansigte och sedan icke tagit dem derifrån.