Kunde det vara vår hjelte som generalen väntade? Så tycktes det åtminstone, att dömma af det sällsporda leende, hvarmed den annars så stränge krigaren emottog sin nye gäst.
Vår hjelte var något förändrad, men detta helt och hållet till sin fördel, ty hvad göra icke — kläderna.
Mobil-gardets enkla, men smakfulla officers-uniform, närmande sig mycket national-gardets, klädde utmärkt väl den vackre och välbildade unge mannen.
Det smärta lifvet, det höghvälfda bröstet och den breda skuldran fylde förträffligt den nätta vapenrocken, som i sin ordning icke heller vanpryddes af heders-legionens vackra band och kors.
Armand hade, sedan vi sist sågo honom, lagt sig till något som en qvinna vid första påseendet kanske skulle misstycka, men slutligen fullkomligt ursäkta, nämligen ett bredt och temligen färskt ärr tvärs öfver venstra kindbenet, vitnande om god klinga och god arm.
Värden tog officeraren vid handen och ledde honom fram i salongen in i en brokig ring af herrar i uniformer och damer i juveler. Det var för mycket guld och juveler äfven för en f. d. guldarbetare.
“Jag gör mig en ära af att för eder, mina ädle gäster, presentera denne unge hjelte“, började generalen. “Monsieur Armand Cambon är premier-löjtnant vid det tappra mobil-gardet. Men när jag förklarar att han är den tappraste vid sitt regemente, så gör jag honom en rättvisa, som ingen af hans kamrater skulle kunna eller ens vilja bestrida.“[7]
Sådana ord af sådana läppar betydde mycket. Ett sorl af öfverraskning genomsusade salongen. Det röda ärret på Armands kind syntes ej mer, ty hela hans ansigte var purpur.
Denna purpur skulle, tydligare än de blå ögonen, kunna tala för vår hjeltes moderliga ursprung från norden.
Fransmannen blir aldrig förlägen eller rodnar af blygsamhet för loford, de må gifvas honom af andra eller af honom sjelf åt sig sjelf.