Det var en dag, en af de sista i Juni månad 1848.
General Cavaignac, republikens diktator under striden och derefter dess president tills vidare, hade hemma hos sig ett större sällskap af herrar och damer.
Man började småningom hemta andan efter den vildaste af stormar. Men man dansade ej, ty ännu var marken slipprig af utgjutet blod, ännu för varm efter den utbrunna vulkanen.
Man talade dels om de olyckor man öfverstått och dels om mycket annat, ty fransmannen och fransyskan, vana vid stormande tidskiften, tala icke gerna om ett och detsamma.
Deras ögon äro ej skapade för eviga tårar, deras munnar ej för eviga sorgeqväden.
Deras lif är en oupphörligt fram och tillbaka löpande skala mellan stormljudet i Notre-Dame och näktergalens drill i Trianons lundar.
Den alvarlige värden, då föremålet för allas tacksamhet och beundran, hugnade hvarje gäst med några ord. Men ofta vände han mot salongs-dörren sitt ansigte, pålitligheten och äran målade på en botten af jern.
Generalen tycktes vänta ännu en gäst.
Ändtligen uppslogos salongs-dörrarne och en betjent anmälde:
“Monsieur Armand Cambon.“