Jättens klinga trängde djupt ned i marken.
“Att en så gammal mästare på sabel som ni ännu icke lagt bort de enfaldiga primerna!“ anmärkte Armand lugnt och stälde sig ändtligen en garde.
“Han flyr, den uslingen!“ ropade jättens sekundant, som tog Armands volt för ett steg till reträtt.
“Monsieur!“ sade Eugène till sekundanten; “det är alldeles nödvändigt att ni för tillfället iakttager den fullkomligaste tystnad.“
“Hvarför det då?“
“Emedan ufvarnes tid först börjar med natten.“
“Hvem säger det?“
“Jag, om ni tillåter ... Jag ser kanske icke ut att ega så mycken djerfhet?“
“Åtminstone ser ni icke så ut på fötterna“, hånade sekundanten med mungiporna vid öronen.
Eugène liksom poeter i allmänhet, var känslig för kritiken, antingen denna rörde de pedes hans sångmö begagnade, eller de fötter han sjelf nyttjade. Kanske var han ännu ömtåligare om de sednare, emedan dessa, ovanligt breda och flata i förhållande till de smala benen, mera liknade svanens än den glade poeten säkert önskade.