Men Armand, i stället för att ställa sig en garde vände sabelspetsen mot marken.
“Monsieur!“ sade han, men så lågt att endast den han tilltalade kunde höra honom, “innan jag faller ut, har jag några ord att säga er, dem ni med tålamod måste afhöra.“
Resen skakade otåligt på hufvudet och höjde den förfärliga palatschen.
“Ni fortsätter ännu maskeraden“, sade Armand utan att ändra ställning, “och jag anar era skäl dertill ... När ni nu hört det, bör ni äfven kunna tro att jag anar hvem ni är.“
“Så mycket bättre“, svarade resen; “en garde, monsieur!“
“Jag skall icke underlåta det“, svarade Armand; “men ni måste höra mig, innan det kanske blir för sent.“
“Om ni icke försvarar er, hugger jag ned er som en hund!“ ropade jätten.
“Fy, Simon!“ yttrade Armand; “detta ord var icke värdigt en så tapper man som ni.“
“Så skyll er sjelf, eländige!“ röt jätten, måttande i detsamma ett hugg öfver Armands hufvud, utan att gifva denne tid att höja sitt vapen till parad.
Armand undvek hugget genom en rask volt åt sidan.